Man pratar ofta om att man som ryttare ska ha en stilla hand. En ”tyst” hand som är passiv när hästen gör det den ska, och aktiv bara när man ger en hjälp och vill kommunicera någonting till hästen.

Hästen använder sitt huvud och sin hals för att balansera sig, och det innebär att det kommer vara viss rörelse i halsen så fort hästen rör sig. Därför är det viktigt att handen följer med i rörelsen för att behålla en mjuk och passiv kontakt, och det innebär att våra armar måste röra sig!

För att kunna ha stilla händer, måste man alltså främst vara följsam och ha en lätt kontakt som inte blir statisk och fast. Vi vill ju inte hålla fast hästens huvud eller hålla kvar hästen i en viss form, eftersom det bara kommer ge spänningar och riskerar att leda till en dragkamp. Det gör det också omöjligt att kunna rida med lätta tygelhjälper när grundkontakten redan är hög.

Hur ska man tänka då? Böjda armbågar, lösa och lediga handleder och en mjukt stängd hand ger ofta ett väldigt bra resultat. Med en stängd hand kan fingrarna röra sig och vara följsamma, och med böjda armbågar och handleder är det många leder som kan vara flexibla och se till att kontakten inte blir för statisk. Raka armar låser nämligen armbågen och handleden och gör kontakten väldigt fast, och en öppen hand gör ju att man inte har något spelrum att kunna ge efter i de små rörelserna, handen är ju redan öppen!

Böjda armbågar innebär också en något höjd hand, vilket förenklar för ryttaren att ha en bra sits och leder tygeln i en rak linje mellan hästens mun och ryttarens hand. Då inverkar bettet på bästa möjliga sätt, och en bra sits gör ryttaren till en lätt vikt att bära och balansera upp.

Så: stilla händer, och rörliga armar! Följsam, lätt och mjuk kontakt. Det är målet!